Okej, jag måste bara skriva ett inlägg om mobbing och så.
Lixom, hur sjuka får människor vara? Det finns flera hundra miljoner människor i denna värld som är överviktiga och blir mobbade. Och det är bara så fel!! Att kalla människor för fetso, fetjävel och gud vette allt ni kallar människor. Det är så jäkla lågt, så himla fel. Jag själv är överviktig och är mobbad, och jag vet hur det är. Det finns människor som skär sig, som tar självmord för att dom är utsatt för mobbing. Är det de ni kanske vill? Att människor ska ta självmord?? Därför ni håller på? Men då är det något galet i era huven. Att ni håller på tills en människa tar sitt liv. Fy fan asså. Och att ni skriker hora, slyna, luder, bitch, slampa, fetso, äckel osv är bara sjukt! Ni alla vet att mobbing är fel, så varför inte lägga av?




Att bli utsatt för mobbing är det värsta som finns. Att bli kallad saker för hur man ser ut, att bli utfryst från andra. Allting borde stoppas. Det finns många olika sätt att bli mobbad för, dels att bli kallad för saker, bli misshandlad av elever, utfryst, pekad, utskrattad och massa mera. Så varför mobbas? Det är ändå bara den människan som mobbas som har de svårt. Visst dom som är utsatt blir deprimerad, börjar skära sig eller börjar mobba andra människor.



Allting är hemskt! Att bli mobbad på internet och av andra människor man möter. Mobbing kommer aldrig att stoppas, men vi kan hindra barn från att bli utsatt och vi kan faktist få skolor att stoppa mobbingen.




I stället för att mobba andra människor, bli vän med dom istället. Strunta i hur dom ser ut, om dom är mörkhyad eller vit. Strunta i allt med dom. Bara alla får en vän. Det är inte meningen att man ska gå och vara orolig hela dagarna lång i skolan för att man är rädd för att dom "tuffaste" i skolan ska klämma in en i ett skåp, eller att man ska bli slagen eller att en behöva vara orolig för att gå i skolan. Jag själv har blevit mobbad sedan första dagen på dagis och då var jag 3 år och nu fyller jag 18 och är fortfarande utsatt för mobbing, men jag har lärt mig att man kan inte vara någon annan än vad man är. Man ska vara sig själv och aldrig låtsas vara någon annan. Varje dag känner jag oro för att gå i skolan, varje dag gråter jag för att jag blir utsatt för mobbing. Men vad kan man göra? Jo, man går till rektorn och berättar allting. Och funkar inte de? Anmäl skolan och gå högre upp och berätta.




I varje skola finns det alltid barn som blir utsatt för mobbing, och det är fel! Det är lärarnas och rektorns uppgift att göra så att eleverna får gå i en skola med bra miljö. Att barnen får lära sig, utbilda sig. Lära sig kunna räkna, skriva och lära sig att få vara ett barn. I denna värld finns det många vuxna och barn som inte kan räkna, som inte kan skriva och vi som har dom möjligheterna att få lära oss det blir utsatt för mobbing? Det är fel! I stället för att mobba barn och vuxna för hur dom ser ut och allting, tänk på vilken tur ni har i stället som får lära er saker, kunna skaffa jobb, bilda familj och allting. Alla har inte sån tur som vi har.




Nu ska jag berätta mina erfarenheter av mobbing och hur det har påverkat mig.

Som sagt, jag har blevit mobbad sedan första dagen på dagis och då var jag bara tre år gammal. Ända sedan dagis har jag blevit mobbad varje dag. Jag skulle egentligen ha gått andra året på gymnasiet nu, men jag blev utkastad från gymnasiet för att jag var hemma så mycket sista terminen i första ring. Tack vare mobbingen. Min familj tar skada av mobbingen, jag tar en stor skada av det. Mellan sexårs-gruppen och sexan blev jag konstant mobbad för att jag var överviktig och så. Och det tog jätte hårt på mig. Jag hade inga vänner att vara med, jag var alltid ensam. Mina systrar Michaela och AnnSofie hjälpte mig sjukt mycket mot mobbarna i skolan. Dom kunde se när barnen skrattade, pekade, och höll på att kalla mig saker osv. På min första skola slog jag sönder 7 fönster och 13 dörrar. Tack vare all mobbing. Min mamma fick konstant åka på möten, träffa lärarna, rektorn och många fler för att försöka få stopp på mobbingen. Men lärarna och rektorn gjorde ingenting. Dom satt bara på sina feta (ursäkta mig) arslen i deras lärar-rum och fikade bullar, kaffe, kakor och massa mera. Dom tog aldrig tag i mobbingen och försökte att ens stoppa de.

Mellan klass 7 och 9 på en annan skola blev jag misshandlad av några elever. Och det vet inte min mamma, min familj eller ens lärarna om. Inte ens hon som jag går hos nu och pratar vet om de. Iaf, i klass 7 fick ett gäng reda på att jag hade Paris Hilton som förebild och idol. Dom misshandlade mig, jag stog ut. Visst jag berättar allt för mamma men jag sa aldrig nånting om detta. Jag blev mobbad för att jag fortfarande var överviktig. Jag berättade för kuratorn vilka som mobbade mig och vad dom gjorde och sa. Och det va då jag tappade förtroende för människor. Kuratorn gick till den eleven jag pratat om och berätta för den eleven att jag inte tyckte om hon/han och så. Så allting blev bara värre.. Den eleven jag pratat om då började mobba mig ännu mera, men jag var för rädd för att ge igen. För då hade jag redan blevit mobbad i 7 år.

I klass 8 var jag nästan inte i skolan, jag fick magkatarr och var hemma nästan hela året. När jag väl var i skolan mobbade eleverna mig så sjukt mycket att jag satt på toaletten och grät. jag berättade för Michaela (som är 18 månader äldre än mig) vilka som gjort vad och så. Och hon tog sina vänner med sig och gick till den ungen jag berättat om och börja fråga ut varför osv.

En gång hade min morbror handlat kläder åt mig för tusen kroner och över de. Jag var ju stolt över mina kläder för jag tyckte så mycket om dom. Och för att jag för en gångs skull fick välja ut dom själv. Jag gick en dag med mina nya kläder och hamnade framför en av mobbarna. Jag blev grymt sårad när hon frågade mig "på vilken soptipp har du hittat dom kläderna?". Kom hem stor grinandes, mamma frågade vad som hade hänt och jag berättade. mamma ringde till min klassföreståndare och berättade allt jag sagt. Hon lovade mamma att hon skulle prata med eleven som mobbade mig. Jo hej, i vilken saga då? Allting blev bara värre dagen efter. Så jag slutade gå i skolan då. Det kunde gå några gånger i månaden då jag gick i skolan. Och en av dom gångerna hade vi engelska lektion och min engelska lärare sa att jag var för dum för att lära mig nånting. Och jag älskade engelska men nu hatar jag de.

I klass 9 blev de lite bättre, alla hade växt upp och så. Men mobbingen blev inte bättre. Jag blev mobbad både ord, pekningar, skrattande och.... sexuellt.. Dom i klassen samarbetade med mig när vi hade skolarbete. Men de va inte mycket. Så jag gjorde allting för att stanna hemma de året också.

Jag slutade i den skolan. Överlycklig. På sommarlovet ringer telefonen hem och berättar att jag hade kommit in på gymnasielinjer. Jag kom in på teater och musik - estetiska programmena. Jag valde Musik och var helt överlycklig. Fick betygen med posten och såg att jag hade godkänt i sex ämnen. Så jag hade 60 oäng och kom in på gymnasiet.




Jag började på gymnasiet, helt överlycklig för att jag kommit in och för att jag bara hade tre år kvar i skolan att gå sen kunde jag få slippa skiten. Jo hej... Jag blev mobbad för att jag gillade en kille som var ett år äldre än mig och gick samma linje som mig. En dag fick jag en lapp där de stog "Ge fan i *namnet på killen*! han är upptagen din jävel" och jag blev sårad för jag visste de redan och jag respekterade att han var tillsammans med en annan tjej. Jag berättade och visade lappen för min klassföreståndare och mentor. Han pratade med dom som skrivit lappen (jag visste vilka de var) och det slutade med att han som jag var kär i ringde till mig en gång på min mobil och bad om ursäkt. Jag var hemma då, stog inne hos Michaela på hennes rum. Jag hade lagt in hans mobilnummer i telefonen för jag hade tagit reda på de, hans adress och allting. Jag var så dum så jag accepterade hans ursäkt. dagen efter började han prata med mig och berätta varför han och hans polare höll på med mig. Det går månader utan mobbing från han, men under dom månaderna och resten av året blev jag mobbad av en tjej i min klass. Hon kalla mig hora och allting. Min mentor/klassföreståndare kallade till ett möte med en annan lärare, en lärare som jag känt sedan dagis, tjejen som mobbade mig och jag. Bruden satt och ljög för lärarna rakt upp i ansiktet. Hon hade aldrig kallat mig för hora osv. Utan det var bara jag som ljög. Och det konstiga var att i början av året blev vi vänner och sen blev det såhär. Mamma, jag, dom på BUP, rektorn, en gubbe som har hand om barn som går i skolan från kommunen jag bor i, kuratorn och skolsystern fick ha många möten under de året. En gång i månaden om jag ska vara ärlig. Allting slutade med att jag blev utkastad från skolan. Och under de året jag gick på gymnasiet anmälde jag min förra skola utan att mamma visste om det... Tills det kom ett stort kuvert med posten. Men jag står fortfarande för min anmälan och tänker inte ge upp på den.

Nu går jag IV eftersom jag blev utkastad och denna vecka (v.9 - 2008) gick jag och en kompis till mig och anmälde IV för sociala. Och jag ger inte upp för jag tänker inte tillåta andra elever få vara med om det jag har varit med om.

Under klass 7-9 (minns inte i vilken klass det var) blev jag mobbad över hela lunarstorm.

Jag har aldrig haft en vän. Tills första lektion i spanska på gymnasiet. Då jag frågade en tjej om det gick bra att jag kunde sitta bredvid henne. Och det gick de. Och sedan dess har vi varit taighta vänner. Jag har nu vänner över hela världen fast på internet då så klart. Jag har träffat en del och vi är vänner. Nu har jag massor av vänner, även en bästa vän. Visseligen har jag varit och är fortfarande deprimerad men jag har vänner omkring mig hela tiden. Jag har vänner som älskar mig för den jag är. Dom struntar blankt i hur jag ser ut. Dom vet hur jag är, och det bästa är... dom har accepterat mig.

Jag erkänner; Jag hade självmordstankar, och jag skar mig förr. En gång i veckan är jag och pratar med en tant på BUP om just mobbingen, mitt liv jag har varit med om, självmordstankarna och alla skärningar + massa mera. Allting börjar bli ljust för mig nu. Visst jag har fortfarande s-mordstankar, men inte lika mycket än vad jag hade. Tack vare att jag haft dom tankarna och planerat göra det så förlorade jag min bästa vän men fick tillbaka han. Och vore det inte för mina vänner, mina syskonbarn, min familj och min bästa vän hade jag inte varit vid liv nu.

Så tänk er för innan ni börjar mobba människor. Erat liv blir surt efter. Tro mig, jag har själv varit mobbare, men insåg att jag inte kunde fortsätta när jag såg en elev falla ihop och börja grina. Sedan dess har jag försvarat dom som är utsatt. Jag har erfaranheter från båda hållen. Och om du slutar nu med att mobba och stämpla människor kan du oxå bli en toppen tjej som jag är. Jag hjälper människor, även dom från andra länder med deras problem. Människor litar på mig och kan prata med mig om precis allting. Människor kallar mig söt osv, men jag förnekar alltid de för jag känner mig inte de. Men jag har lite självförtroende som jag aldrig haft förr, och jag håller på att skaffa bättre.

Så vad du än gör, tänk innan du säger nånting.. Acceptera människor istället för hur dom ser ut. Hitta den sanna människan som finns på insidan i stälelt för att gå på vad som finns på utsidan..

Det här är jag idag, omgiven av människor som älskar mig för den jag är. Jag går ner i vikt, och får massor av nya vänner. Än är det inte försent för dig med!


Kanske inte så fin, men jag är mig själv. Och bättre kan jag inte bli